Redan minuterna efter att Firma Karlsson och Anderssons boogiefabrik slagit det sista ackordet, den sista kvällen, i ett regn av konfetti, haglade lovorden över Pottebo Dynamite Bands historiska Papyrus-spelning i östra Mölndal.”The final chapter of in the history of high octane rock´n´roll has been written in oestra Moelndal tonight, forever to be told in this day and age, and I was here to watch it happen”, summerade CNN:s rockkrönikör Jonathan Cain strax innan kanalen gick ur sin 24-timmars direktsändning från “Bruket Rockar”.
Andra var uppenbart skakade av den ultimata rockurladdning de just varit med om.
”This cannot possibly ever be topped – by anything or anyone, anywhere”, menade New York Times-recensenten Neal Schon på väg till det internationella presshögkvarter som upprättats på Café Kråkan.
Men vi ska inte trötta er med detaljer ur de samstämmiga press- och mediehyllningarna.
I stället kan vi konstatera att Pottebo Dynamite band återigen skakade fram ett extra kort ur rockärmen, en extra allt med dubbel plusmeny, som en gång för fucking alla visade att rocken föddes, lever och frodas från Kikås, att Rygatan är dess pulsåder och att inget band har levererat en mer hårtslående smällkaramell till showstoppande episk rockkonsert, någonsin, någonstans.
Mina damer och herrar, detta är inga överord.
Bandet levererade en snortajt rockmacka från början till slut, från de inledande tonerna av The Boys Are Back In Town”, till den avslutande gamla Lundell-pastejen ”Oh la la, jag vill ha dig”.
Däremellan bjöd bandet på en historisk spelning, med rakbladsvass skärpa och osviklig fingertoppskänsla.
Publikfavoriten ”Det Var Vi” har aldrig låtit bättre och under de inledande tonerna till ”Charlie Parker” syntes annars kallhamrade östra Mölndal-bor röras till tårar av den ömsinta och ack så välspelade tolkningen av låten.
Jag såg rockens urtid och och jag såg dess framtid och det namnet är och förblir Pottebo Dynamite Band.
Jag såg legenderna kliva på scenen till ”The Pottebo Story”.
Jag såg Ulf ”Wöffe” Andersson plantera rockfoten stadigt i scengolvet.
Jag såg Patrik ”Bubben” Karlssons leende.
Jag hörde åskan från Thomas ”Malte” Johansson och jag kände blixten från Nikke ”Sixx” Andersson.
Och jag såg Christer ”Fu” Höglund, ”fresh out of Ryyyyt”.
Det blir inte större än så.
Och världen blir aldrig sig lik igen.
Mina damer och herrar – kan jag få ett Amen?
